Funäsdalen

Hej mina läsare! Var tvungen att göra en ny blogg då den förra var ifrån 2012.. hänt endel sedan dess. Jag sitter just nu och skriver på personalboendet på Hotell Funäsdalen, där jag jobbar för tillfället som servitris. 

Allting började med att mitt liv blev kaos. Trivdes inte hemma i hudiksvall överhuvudtaget, stämningen bara man gick på stan o skulle ta en fika eller man skulle ta en buss nånstans och de flesta man stöter på är otrevliga, fruktansvärt suriga och vem kan hålla sitt humör uppe av att bemötas så? I vilket fall som helst, sluta de med att de tog slut med pojkvännen, vilket man inte tycker gör samhället bättre då de är så litet att man ser varandra varje dag o man typ bara vill gräva ner sig.. Iallafall så ringde min telefon, Dolt. Jag tänkte inte svara först men tänkte, jo men exets moster brukar ringa okänt. Jag svarade och de var hon, hon säger "är du intresserad utav att jobba på en resturang i funäsdalen? (hennes son är restaurangchef) för dom behöver nämligen folk där uppe nu så tänkte att jag kunde tipsa om dig om du känner att du är intresserad av att komma bort ett tag?"

VILKEN RÄDDARE! jag sa absolut att jag var intresserad, någon dag senare får jag samtal om att komma hit på provanställning i 2 veckor. Ja absolut! Men om jag skulle bli "godkänd" skulle jag vara här i 2 månader. Så de va bara att tvätta, planera, packa, hämta alla saker hos exet, fixa o trixa för inom 5 dagar var jag påväg hit, med packning för 2 månader. Jag hade aldrig varit i fjällen så de var en otrolig upplevelse att komma hit.. 

Jag har nu varit här i 3 veckor, jag kan både säga att jag trivs....men jag längtar också hem. Till min familj, mina vänner och inte nog med det bara att kunna gå o handla nya leggings? nytt linne? Här finns de bara sportaffärer, alltså ska man köpa ett plagg får man ju räkna med minst 199:- för ett linne. 

Ja, men det lustiga i de hela är väl ändå att man alltid behöver "förlora" saker för att förstå vad de är man haft innan. Nu gillar jag hudiksvall. Kanske inte människorna där, men iaf min familj o mina vänner o de räcker för att göra stället perfekt.. För här sitter jag, känner ingen speciellt bra. Mest tjejen jag jobbar frukost med, men hon bor inte på personalboendet så vi ses ju bara på jobbet. Sen jobbar dom andra kväll så då sitter jag här, i tystnad, ensamhet vilket leder mycket till ångest o andra jobbiga känslor så jag i samma veva förstår att jag inte längre har en pojkvän vid min sida.. den som även blir ens bästa vän.. han man berättar hur ens dag varit, den man delar allt med helt enkelt.. 

Första nätterna fick min systerdotter, som är 2 år yngre än mig o blir liksom som en vän på samma gång, underhålla mig tills att jag somna så hon la på.. varje gång jag o pojkvännen sovit ifrån varann har jag somnat runt 4-5 på morgonen men här kliver jag upp kl 5 så de är ju inget vidare. Men de funkade, tills att de en dag knackade någon på min dörr. Och ingen, INGEN kan förstå min lycka, värme o energi när jag ser henne stå utanför dörren med väskor. Hon var här, jag slapp ensamhet, tystnad, uttråkandet. Jag hade så sjukt kul och mådde så otroligt bra tills hon åkte hem. Då kom allt upp igen... Så, jag bestämde mig för att skaffa mig en blogg. Så jag kan dela mina tankar med er, inte hålla allt inom mig och bara få skriva av allt dedär jag brukade prata om varje kväll innan jag somnade.

Och ni ska självklart få höra resten av "mitt liv i funäsdalen" ... nu drog jag en förklaring på hur de varit tills idag. Så nu får vi bara hoppas på förbättring av det hela

Kramar i massor! :)