för att inte gå sönder inatt så har jag kikat på gamla videos sen i somras. alltså, jag vet vem min drömkille är, jag vet vem jag vill vara med resten av mitt liv. finns ingen som skulle kunna orka med mina galna saker som han gör. han har fått stått ut med de sjukaste nätterna där jag kan ha suttit o hoppat på honom för att jag är pigg o för att inte han ska somna. legat o pratat till 4-5 på morgonen så tillslut har han blivit galen o sagt att jag faktiskt måste sluta prata. jag har stått o ruskat fläsket mitt på blanka dagen (aboslut inte för att på nått sätt visa mig sexig utan sjukt ful) och han har hållit på o tappat andan för alla sjuka saker jag får för mig att göra. jag skämmer ut han på de mest pinsamma sätten utan att tänka på de så att han håller på att gå under jorden av o stå bredvid mig med de slutar ändå med att han pussar mig där vi står så alla ser att jag ändå va hans trots de jag gjort.. han har stått ut med så mycket galet jag gjort som jag inte tror att någon annan skulle kunna göra o fortfarande kunna älska mig. jag va knäpp från de första gångerna han träffa mig o ändå ville han ha mig, jag "nöffa" då jag skratta första gången han hörde mig skratta i skype o ändå ville han prata med mig varje dag i en månad innan han träffa mig.. andra brukar ruska på huvudet o säga "du e ju dum du" typ. men när jag va så knäpp så blev även han det.. vi liksom bara flöt ihop o jag har aldrig kunnat varit mig själv dygnet runt med någon som jag kan med honom. vet ni varför? För att han är min bästavän också. Han accepterar de mesta jag gör och den jag är. Han liksom bara låter mig vara den jag vill vara..
så att man inte ska kunna vara vänner för att man avslutat en relation gör så ont i mig, de är de enda jag vill. ha honom vid min sida o bara skratta ihjäl oss som förr, hålla fast honom o bita honom så han får panik o inte vet vad han ska göra.. vi har kunnat legat på golvet, sängen soffan, gräsmattan o typ bråttas o bitits o slåss o nypt varann, o så slutar de med att vi ligger o pussas o han håller om mig.. alltså. DET VAR PERFEKT. DEN BÄSTA TIDEN I MITT LIV. och de gör mig galen att de verkar som att de aldrig kommer hända igen. jag vill inte ha min pojkvän tillbaka, men min kompis... jag saknar t o m hans jobbigaste drygaste sidorna han hade, typ när han tände lampan , slog igång rapp på hög volym o börja hoppa i sängen när jag skulle vakna, de är de värsta sättet jag vaknat på tror jag. men imorgon får han gärna väcka mig så igen!
men livet går ej i repris. kom ihåg minnen som gör dig glad o se det som en lycka i livet. precis som när man lekte utomhus på gården i flera timmar när man var liten, när man fick bli pågungad snabbt på gungan, när man hade lärt sig cykla osv. eller varför inte som tiden med Pappa, tiden med Emil. för de är så de känns, som att han bara dog. han bara försvann och nu finns bara minnena kvar
